Medicinhistoria om astma och astmaläkemedel

Göran Wennergren
Avdelningen för Pediatrik och Krefting Research Centre, Göteborgs universitet
goran.wennergren@pediat.gu.se

Göran Wennergren är seniorprofessor i pediatrik vid Göteborgs universitet och överläkare vid Drottning Silvias barnsjukhus, Göteborg

Sammanfattning

Astma är en sjukdom som har varit känd så länge som vi har skriftliga källor. 

Genombrott för förståelse av astmasjukdomen kom på 1800-talet. John Bostock beskrev 1819 sin egen astma och hösnuva och Henry Hyde Salter skrev 1860 den första moderna läroboken om astma.

Under 1800-talet kom också uppfinningen av stetoskopet och spirometern, framsteg som lagt grunden till vår diagnostik av astma.

Mer sentida framsteg var upptäckten av allergiantikroppen IgE vilken gjordes parallellt av Gunnar Johansson och Hans Bennich i Uppsala och makarna Ishizaka i Denver för nu 55 år sedan. Möjligheten att bestämma förekomsten av allergenspecifikt IgE i blod, eller i hud med pricktest, gav helt nya möjligheter till utredning av allergi vilket hade avgörande betydelse för diagnostiken av astma.

De viktiga framstegen på läkemedelssidan kom först med introduktion av så kallade selektiva beta-2-stimulerare för luftrörsvidgning och därefter för 35 år sedan med brett genombrott för användning av inhalationskortison. Inhalationssteroiderna har revolutionerat astmavården och dramatiskt minskat behovet av sjukhusvård för astma. Under senare år har biologiska läkemedel varit viktiga tillskott för behandling av svår allergisk astma.

Mot astma föreskrev Maimonides riklig sömn, vätska, kycklingsoppa och måttlighet i sex.

Astma är en sjukdom som har varit känd så länge som vi har skriftliga källor. I de tidiga beskrivningarna kan det dock ibland vara svårt att skilja astma från andra tillstånd med andningssvårigheter. Redan den grekiske läkaren och filosofen Hippokrates, 460–377 f. Kr., beskrev astma, ursprungligen från det grekiska ordet ”asthmaino” med betydelsen flämta eller hungra efter luft. Hippokrates angav andningssvårigheter som någon form av spasm i bröstet. Vissa medicinhistoriker har dock hävdat att astma i dagens mening beskrevs första gången av den grekiske läkaren Aretaios från Kappadokien som verkade under andra århundradet e. Kr. Aretaios beskrev hur astmabesvär utlöstes av löpning och fysisk ansträngning, det vill säga ansträngningsutlösta astmabesvär ”Om andningssvårigheter uppkommer efter löpning eller annan kraftig fysisk aktivitet kallas det astma (astma)”. Han konstaterade också att astma är vanligare hos kvinnor än män och att barn har bättre förutsättningar att bli av med sjukdomen än vuxna. Vårt eget ord, astma, kommer närmast från latinets asthma, som har sitt ursprung i grekiskans astma, vilket kan översättas med andnöd.

En annan berömd skildring av astma finner vi hos den judiske rabbinen, läkaren och filosofen Moses Maimonides, också känd som Moshe ben Maimon eller RamBam. Moses Maimonides föddes år 1135 eller 1138 i Córdoba i nuvarande Spanien och dog år 1204 i Kairo. Maimonides verkade alltså under det arabiska väldets storhetstid. Han var läkare åt en arabisk prins, Al-Afdal. Prins Al-Afdal led av astma och bland Maimonides efterlämnade verk finns en skrift om astma: Sefer Hakatzereth. Så här drygt 800 år senare känns Maimonides iakttagelser om sjukdomens karaktär som tidlösa, medan hans funderingar om lämplig terapi inte övertygar. Maimonides lade märke till att prinsens astmabesvär ofta började med en förkylning under vintern, medan den torra sommaren var bra för astmapatienter. Mot astma föreskrev Maimonides riklig sömn, vätska, kycklingsoppa och måttlighet i sex.

Kända namn från 1800-talet

Den engelske läkaren John Bostock, 1772–1846 (Figur 1), beskrev år 1819 ett fall av konjunktivit och astma: Case of a periodical affection of the eyes and chest. Den 46-årige patient som Bostock beskrev var han själv. Bostock kallade åkomman “catarrhus aestivus” (sommarkatarr).

En annan engelsk läkare, Henry Hyde Salter, 1823–1871 (Figur 2), skrev 1860 den första moderna läroboken om astma: On asthma, its pathology and treatment. Boken byggde på erfarenhet från ett stort antal fall och från hans egen astmasjukdom. Salter var den förste som klassificerade astma med begreppen extrinsic (utifrån kommande) och intrinsic (inneboende) beroende på vilka faktorer som utlöste symtomen, till exempel pälsdjur gentemot psykisk stress.

Vad sa en lärobok i barnmedicin på 1880-talet?

Eduard Heinrich Henoch, 1820–1910, som blev den första professorn i pediatrik i Berlin och i dag är mest känd för blodkärlsinflammationen Henoch–Schönleins purpura som bär hans namn, skrev en lärobok om barns sjukdomar. I sin lärobok ägnar Henoch sex sidor åt acuten Catarrh der Bronchien, recidive Bronchitis ochchronischen Bronchialcatarrh (akut luftrörskatarr, återkommande luftrörsinflammation och kronisk luftrörskatarr). Henoch påpekar likheten med astmatischen Anfällen Erwachsener (astmanfall hos vuxna).Henoch ger en god klinisk beskrivning av akut astma: efter start med snuva kommer pipande i luftrören, andnöd, snabb andning och blekhet eller blåaktig hud. Bilden kunde bli mycket skräckinjagande: “… [war] das ganze Bild so drohend, dass besonders der Unerfahrene das Kind verloren giebt” (… [var] sjukdomsbilden så hotfull att den oerfarne kunde ge upp hoppet om barnet). Henoch hade också tydligt klart för sig vilken sjukdomsmekanism som låg bakom, nämligen spastische Contraction der Bronchialmusculatur (muskelkramp i luftrörens väggar).

Göteborgs Barnsjukhus öppnade 24 november 1859. Barnsjukhusets förste, och länge ende, läkare, doktor Gustaf Billqvists förde noggrann statistik över vilka sjukdomar de inlagda barnen hade. I hans sammanställning av första årets sjukdomar, 1859–1860, märks Bronchitis (luftrörskatarr) och Bronchitis Chronica (kronisk luftrörskatarr) bland diagnoserna. Sannolikt döljer sig bakom de diagnoserna barn som i dag skulle ha fått diagnosen astma.